Något som gör mig ännu mer säker på min drömmar är all negativ respons man får. Jag har fått höra att jag ska vara realistisk.. Jag vet att jag har stora drömmar, dom är så stora att dom skrämmer mig. Men det är väl bara bra, eller? För varför ska man nöja sig med det lilla när man kan få så mycket mer? Jag vill kunna hjälpa ungdomar som har det jobbigt i skolan. Jag vill kunna visa att här står jag med dyskalkyli, koncentrationssvårigheter from hell OCH noll gymnasiebetyg. Men bara för det var jag inte dömd att misslyckas. Lyssna och följ alltid din magkänsla. 

Jag vill jobba med kläder, få designa. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag ska. Och jag vet, varför skulle jag vara så olik från en hel hög med brudar som drömmer om samma sak? Jag vet faktiskt inte.. Men på något vis har jag alltid känt en väldigt stark dragning till usa, framförallt till änglarnas stad, los angeles. Konstigt med tanke på att jag aldrig ens satt mina fötter på amerikansk mark. Men en sak vet jag iallafall, att när jag väl står där på LAX airport med mina resväskor och känner hur värmen omfamnar mig. Då kommer varendaste liten cell i mig skrika av lycka ♥