Igår hämtade jag ju ut ett paket med papper, hela 50 sidor om mig. Det var mina gamla journaler ifrån barn och ungdomspsykiatrin. Det är där man går om man ska utredas för tex adhd osv.. Och anledningen till att jag hämtade ut dom är för jag vill göra en ny utredning nu som "vuxen". Jag känner att jag inte har fått dom svar jag vill ha, samt att jag vill ha det på papper. Och vem vet, det är mycket möjligt att något av mina framtida barn kommer ha samma problem som mig. Då vill jag veta till 100% vad det är för "fel" på mig, så hen ska slippa gå igenom samma jävla helvete som jag har gjort. Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt, men jag bröt ihop totalt när jag började läsa. Det var så många känslor som jag hade förträngt som kom upp till ytan. Jag kunde känna samma smärta som jag gjorde när jag var 8 år. Känslan av att vara helt jävla värdelös, för det var trots allt det jag fick höra hela tiden ifrån skola och lärare. Dom hade citerat saker som jag hade sagt, vilket också var jävligt jobbigt att läsa. Förutom alla 1000 utredningar stod det även om depression och ätstörningar, fick ju gå där pga det med. Så himla smärtsamt att läsa. Och det sjuka var att jag kunde se en röd tråd genom alla åren, självklart börjar man må psykiskt dåligt när man känner att man inte duger? Jag ville ju vara som alla andra? Det fanns inte någon liten skymt av självförtroende eller självkänsla. Jag hade tydligen sagt vid ett möte "Kan jag inte lyckas i skolan, kan jag iallafall vara snygg". Stackars flicka. Förr ville jag aldrig prata om detta för jag skämdes så mycket, och jag skulle aldrig skriva om det såhär öppet! Jag ville ju som sagt vara som alla andra.. Men jag vet att det finns så himla många unga som lider i det tysta där ute. Idag skäms jag inte för 5 öre, this is who i am liksom! I framtiden skulle jag vilja hjälpa barn och ungdomar som är missförstådda och inte passar in i den perfekta lilla mallen.

Jag är så himla tacksam över mamma som drog med mig till bup under hela min uppväxt, mamma har verkligen gjort allt för mig. Hon har bråkat med skola, sjukhus, ALLT! Hon har verkligen kämpat för mig. Jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjort. Och jag hoppas av hela mitt hjärta, att jag en vacker dag kan ge tillbaka lite av vad du har gett mig.
Min bästavän, min klippa, min idol. Min mamma, tack…♥