Hur personlig får man vara i sin blogg egentligen? Är det smart att skriva ut allt på internet? Kanske inte.. Men om det är något som får mig att må bättre, är det just när jag får skriva av mig. Varför skulle inte jag få skriva om vad jag vill? Detta är dock det sista personliga inlägget på ett bra tag. Men det är några grejer jag vill ha sagt innan det. Tex det här om mitt missfall, jag ville så gärna skriva om det. Men jag orkade helt enkelt inte, jag ville inte att alla skulle veta det. Det gjorde så ont att bara skriva ordet missfall.. Det räckte med att min familj och mina närmsta vänner visste om det. Men tillslut insåg jag att det inte spelar någon roll över hur många som vet det, för jag tänker på det varje dag ändå. Och det är inget som jag ska skämmas över. Hela världen får gärna veta att jag har en liten ängel i himlen! Missfall är tyvärr ett ämne som är lite tabu att prata om.. Missfallet är verkligen det värsta som någonsin har hänt mig, det går inte beskriva känslan. Enligt forskning visar det sig att sorgen som en mamma känner vid ett MF, är exakt samma sorg som att förlora någon nära familjemedlem. Och det är helt sant, jag trodde inte man kunde vara så ledsen och förstörd.. Men när min lilla ängel försvann, försvann en del av mig. Jag känner mig liksom inte hel längre. Ni som har gått igenom samma helvete förstår vad jag menar.. För såfort du ser det där plusset på stickan, börjar du älska det lilla livet i magen.

Min mage växte väldigt fort, så i vecka 12 hade jag redan en liten kula. Jag hade såna sjuka cravings på juice, speciellt apelsinjuice. Jag drack flera liter om dagen, haha. Och både jag och M var säkra på att det var en liten pojk. På något konstigt sätt visste jag det bara? Han skulle få heta Matteo ♥ Det hade jag redan bestämt. Och dessutom var det de enda namnet jag och M var överens om. Mina vanliga jeans var bara ett minne blott, jag fick använda gravid-jeans redan då. Och på jobbet så förstod nästan alla att jag var gravid. Samma kväll som jag låg och kollade barnvagnar fick jag en konstig värk i magen, sprang till toaletten och jag såg blod.. På akuten visade det sig att det var det som inte fick hända.. Läkaren som konstaterade att det var ett missfall är den känslokallaste människa jag någonsin träffat. För honom var det bara en dag på jobbet, men för mig, så raserade hela min värld. Jag minns inte så jättemycket ifrån när jag satt där, jag var i sån chock. Men jag kommer ihåg att läkaren sa något i stil med "Ja, du säger att du inte har mått illa under graviditeten. Då borde du förstått att något var fel. Om en månad är det bara att göra ett nytt försök. Hej då" Och där satt jag, helt förstörd, helt jävla tom. Mitt barn var dött. (Dessutom behöver man inte må illa under en graviditet, varken min mamma eller syster har gjort det under sina graviditeter. Så att säga att jag borde "förstått" att något var fel, är bara sånt himla tjänstefel. Som om jag inte mådde dåligt ändå?)

På lördag har det gått 3 månader sen missfallet. Hur jag mår idag? Jag gråter fortfarande över det, det är jobbigast om nätterna. Då kommer alla hjärnspöken och minnen fram. Jag får ta ångestdämpande när det är som värst. Det sägs att allt som händer, händer av en anledning. Och ja, jag tror faktiskt på det. Pappan till barnet, min såkallade dåvarande "pojkvän". Han lämnade mig 3 dagar efter missfallet. Yep, ni hörde rätt, 3 dagar efter! Och varför han gjorde det? Ja, mitt i all sorg fick jag för mig att skicka en relationsförfrågan till honom på fb. Det var liksom min "tröst" över att jag inte hade förlorat allt, att jag fortfarande hade killen som jag älskade vid min sida.. Meeeen, den förfrågan ignorerade han och tyckte vi kunde börja dejta istället? För att allt hade gått så fort? Gå ifrån ett förhållande till att börja dejta..? Kan även tillägga att samma kväll som missfallet var, åkte han till halmstad och festade med sina kompisar istället för att vara med mig. Han klarade inte av att spendera den kvällen med mig, pga att jag var så ledsen och grät hela tiden. Fick även höra att jag var en "bitterfitta". Som tur var kom min älskade mamma på direkten, så jag fick gråta ut hemma hos dom ♥ Och för någon dag sedan fick jag reda på att han har en ny flickvän! Hahahaha, vet inte om jag ska skratta eller gråta? Som sagt, inte ens 3 månader har gått.. Skönt för dig att du orkade gå fort fram och gå ut offentligt med detta förhållandet iallafall :) Jag har ALDRIG någonsin blivit så sviken och sårad i heeela mitt liv. Vart var du, när jag satt hemma och kände hur något stort började komma ur mig, jag fattade direkt att det var fostret. Jag satt där med VÅRAT lilla barn i mina händer.. När jag behövde dig som mest, festade du och skaffade en ny tjej istället. Och M, om du skulle läsa detta. Så jo, detta är sanningen. Vet att du har berättat en helt annan story för dina nära. Var ärlig istället? Var man nog att stå upp för dina handlingar. Allt det där du sa till mig, att du kunde se en framtid med mig, att vi skulle flytta ihop och blabla. Allt det var bara skitsnack ju? Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att du är den falskaste människan jag någonsin har träffat och jag har aldrig känt mig så lurad. Jag hoppas för bådas skull att vi aldrig ses igen. Du messade och ville träffa mig på nyårsafton. Du sa alla möjliga gulliga grejer, och jag gick på det.. Du sa att jag var den ENDA du ville kyssa och spendera 12-slaget med. När vi träffades sa du till och med att du älskade mig?! Och nu har du en ny flickvän? Hahaha fyfan, dra åt helvete.

Och till min älskade familj och vänner vill jag bara säga TACK, TACK, TACK! Min familj har varit ett sånt stort stöd, jag bodde hos mamma och pappa ett tag efter allt. Orkade inte ens gå upp ur sängen eller äta. Vet inte vad jag skulle gjort utan er? Jag skulle aldrig klarat all denna sorg och depression utan erat stöd. Jag älskar er mer än allt. ♥