Jag har fått sååå fin respons för mina personliga inlägg. Det är många som har hört av sig till mig för att ge pepp och stöd. Taaaack, det värmer i hjärtat ♥ Jag valde att öppna upp mig för det behövdes komma ut innan jag exploderade. Jag ville att folk skulle förstå varför jag har varit som jag varit den senaste tiden. Vissa dagar har jag bara gått upp ur sängen, druckit lite vatten och sen lagt mig i sängen och sovit bort resten av dagen. Och andra dagar har jag inte sagt ett ord, bara varit allmänt otrevlig och osocial. Men som sagt, jag har inte varit mig själv.. Dom flesta bloggare struntar i att öppna upp sina hjärtan och skriver istället bara om det glamourösa i sina liv. Personligen så gillar jag att läsa både och. En blandning av mode, shopping och tankar. Vi är ju trots allt inga robotar, alla har sin skit. Vissa har mer, andra har mindre. Och jag tror att det är bra att öppna upp sig. Kanske kan man hjälpa någon annan? Bloggen är min dagbok och en slags terapi.

Som ni vet är ju jag är ju en väldigt spirituell människa, jag älskar allt som har med andra sidan att göra. Jag har fått lära mig att man ska försöka "vända" allt negativt till något positivt, för att nå dit man vill, och för att må bättre. Men hur i helvete skulle man kunna vända ett missfall till något "positivt"? Det går ju inte. Däremot kan jag kanske försöka "förstå" varför det som hände, hände.. Om vi säger såhär, att jag fortfarande hade varit gravid.. Då hade jag snart varit i vecka 30, tror jag.. Hade min dåvarande såkallade "pojkvän" redan lämnat mig för en annan? Ja, förmodligen! Då han redan har en ny, haha.. Jag tror helt enkelt att gud/universum/någon större makt, you name it. Valde att ta tillbaka min lilla ängel för att istället ge mig honom när jag har en riktig man vid min sida. Någon som kommer stå vid min sida i vått och torrt. 

Idag är förövrigt en såndär dag då jag längtar efter Lucas och Julie, SUPER DUPER MYCKET!!!! Hihi, åh gosisar. Jag skulle göra allt och lite till för dom! Vet faktiskt inte om den kärleken jag känner för dom är normal? Jag älskar verkligen dom ungarna som om dom vore mina egna. När jag har mått som värst och bara velat skjuta mig själv. Då har jag tänkt på dom, och även om jag sitter med tårar rullandes nerför mina kinder lyckas dom alltid få mig att le. Bara tanken på dom gör mig helt varm. Om ni bara visste hur mycket lycka och kraft ni ger mig. Ett par veckor efter mitt missfall, så satt jag och Lucas och kramades i soffan och påtal om ingenting säger han "Kusinen är död nu.. Den bor i himlen. Men jag kanske kan vinka till den?" Älskade lilla unge, kusinen vinkar tillbaka till dig ♥