Idag är det en sån där vacker vårdag, en sån som man ser i filmer. Fåglarna kvittrar, solen lyser in genom gardinerna. En sån dag då man bara ska vara glad och tacksam för att sommaren börjar närma sig. Kanske sitta ute och ta en glass. Men idag orkar jag inte vara positiv och glad. Och det är okej! Man får vara ledsen ibland. Idag är en sån dag som jag bara vill ligga i sängen hela dagen. Ha persienerna nerdragna och lyssna på massa musik som får mig att gråta. Jag försökte vila innan, men den där förbannade ångesten började smyga sig på mig. Tillslut kunde jag inte andas, och jag fick panik. Om 1 månad och 16 dagar skulle jag förmodligen legat på BB. Kanske skulle du kommit tidigare, kanske senare. Men hur som helst, hade jag varit höggravid nu. Och snart skulle jag äntligen få hålla dig i min famn. Det gör så jävla ont i mig. Det känns som någon har skurit ur en bit av mitt hjärta. NÄR KOMMER JAG KOMMA ÖVER DETTA? Jag ser nästan dagligen på min fb, folk som visar upp ultraljuds-bilder eller får barn. Men jag kan liksom inte känna någon glädje för dom? Kanske är jag avundsjuk.. Jag vet inte.

Och nej, det var inte planerat alls.. Det var så många blandade känslor när stickan visade ett plus. Lycka, chock, rädsla, ja allt! Jag och pappan var inte ens ihop då liksom, bara dejtade. Men vi blev ihop när jag berättade att jag var gravid. Jag trodde han skulle ta det dåligt, men han var faktiskt väldigt gullig då. Så visst det ska han ha cred för, men han försvann ungefär lika snabbt som missfallet kom. Först stod jag där i världens lyckobubbla, med en bebis i magen, en pojkvän som jag faktiskt älskade och som snart skulle bli min sambo. (Min första riktiga kärlek) Och BAAM. Allt försvann. Hata är ett starkt ord, men ja, jag har inte mycket gott att säga om honom. Så långt ifrån en man, man kan komma. Men nu i efterhand så är jag glad att han inte är kvar i mitt liv. Vem vill ha en man vid sin sida som kallar sin tjej för bitterfitta några timmar efter hennes missfall?

Men, bara för att jag har noll respekt för mitt barns pappa. Betyder inte det att smärtan är mindre. Min mamma och pappa, dom har varit mitt största stöd från dag 1. Båda var helt underbara när jag berättade att jag var gravid. Min pappa började gråta och sa om och om igen "Jag kan inte förstå att min lilla dotter ska ha barn?!" Älskade mamma, tack för att du har kom när jag grät och bara ville dö efter missfallet. Du har själv varit med om samma helvete, du vet exakt hur jag känner. Tack för att du tog hand om mig när jag låg i sängen och bara blödde. När jag kände hur något stort började komma ut, när jag bara grät och skrek. Du tog hand om allt så jag slapp att se det.. Älskade pappa, tack för att du har visat hur en riktig man ska vara. Du grät av lycka när jag berättade att jag var gravid, och du grät av sorg när jag hade förlorat det. Min pappa, han är så stor och stark, en riktig karlakarl! Jag har knappt aldrig sett honom gråta, men det gjorde han då. Ni har gråtit, hatat, skrattat, varit olyckliga, ni har delat ALLA mina känslor med mig. Så ännu en gång tack, för att ni finns där dag som natt. Tack för att ni har fått mig att sträcka på ryggen, torka tårarna och fått mig att inse att det är okej att sörja ibland. Jag vet att nästa månad kommer vara ett rent helvete psykiskt, men med alla mina nära och kära kommer jag att klara det. Och framför allt, så vet jag att min lilla ängel där uppe ger mig styrka och kraft ♥