Pratade precis en stund med Emma, hon sa några hårda men väldigt sanna ord. Hat-älskar att hon är så förbannat ärlig. Fick en riktig ögonöppnare.. Jag har blivit en sån där person som jag ALLTID har stört mig på. Varför sörja över en person som har gjort väldigt tydligt för sig vad den vill..? Jag vet att jag förtjänar det bästa, så varför sätter jag mig i en sån här offer-position? Det är inget att deppa över. Cry a river, build a bridge and get fucking over it. Har alltid varit ganska känslokall/smårädd när det gäller kärlekskänslor till killar man dejtat. Såfort det har blivit seriöst har jag dragit mig ur och skitit i allt för att slippa bli sårad. Jag har så otroligt svårt för att släppa in människor i mitt liv. Men i detta fallet har jag helt plötsligt blivit motsatsen? Att jag är den som kämpar men får inget tillbaka. Kanske är det karma för jag har sårat andra? Men nej tack, detta är inget för mig. Nog med kärlekstrams för den här lilla damen :) 

Pratade förövrigt med min läkare idag också, han sjukskrev mig ett längre tag framöver. Välbehövligt.. Funderar på att boka lite terapitid, med andra ord tatueringstid ;) Ska bli hela mina revben på vänster sida. En minnestatuering till den lilla diamanten där uppe i det blå ♥