Jag har kommit på något helt nytt om mig! Jag har börjat älska poesi. Igår satt jag i flera timmar och läste, fick inte nog. Det jag älskar med det, är att om man läser en text helt upp och ner kanske man inte förstår så mycket. Men däremot om man läser "mellan" raderna, då hör man en helt annan story. Tex detta stycket nedanför från Edith Södergran, så fint att jag smäller av! Man hör verkligen hur hon har fått sittt hjärta krossat. Men det är väl tur att det finns elaka hjärtekrossare, annars hade vi aldrig fått något vackert att läsa ;) Så tack gud! Tack för du skapade känsokalla robotar, hihi.