Love this qoute
Publicerat den
❤️
Publicerat den
Nya fina naglar igen!
Publicerat den
Tack gode gud för du skapade onlinepizza.
Publicerat den
Facemask
Publicerat den
Majblomma
Publicerat den
Tisdag
Publicerat den
Hon dansar med ammunition i blicken.
Publicerat den
Come back weekend!
Publicerat den
Young body. Mature mind. Old soul.
Publicerat den
När ångesten smyger sig på.
Publicerat den
Idag är det en sån där vacker vårdag, en sån som man ser i filmer. Fåglarna kvittrar, solen lyser in genom gardinerna. En sån dag då man bara ska vara glad och tacksam för att sommaren börjar närma sig. Kanske sitta ute och ta en glass. Men idag orkar jag inte vara positiv och glad. Och det är okej! Man får vara ledsen ibland. Idag är en sån dag som jag bara vill ligga i sängen hela dagen. Ha persienerna nerdragna och lyssna på massa musik som får mig att gråta. Jag försökte vila innan, men den där förbannade ångesten började smyga sig på mig. Tillslut kunde jag inte andas, och jag fick panik. Om 1 månad och 16 dagar skulle jag förmodligen legat på BB. Kanske skulle du kommit tidigare, kanske senare. Men hur som helst, hade jag varit höggravid nu. Och snart skulle jag äntligen få hålla dig i min famn. Det gör så jävla ont i mig. Det känns som någon har skurit ur en bit av mitt hjärta. NÄR KOMMER JAG KOMMA ÖVER DETTA? Jag ser nästan dagligen på min fb, folk som visar upp ultraljuds-bilder eller får barn. Men jag kan liksom inte känna någon glädje för dom? Kanske är jag avundsjuk.. Jag vet inte.
Och nej, det var inte planerat alls.. Det var så många blandade känslor när stickan visade ett plus. Lycka, chock, rädsla, ja allt! Jag och pappan var inte ens ihop då liksom, bara dejtade. Men vi blev ihop när jag berättade att jag var gravid. Jag trodde han skulle ta det dåligt, men han var faktiskt väldigt gullig då. Så visst det ska han ha cred för, men han försvann ungefär lika snabbt som missfallet kom. Först stod jag där i världens lyckobubbla, med en bebis i magen, en pojkvän som jag faktiskt älskade och som snart skulle bli min sambo. (Min första riktiga kärlek) Och BAAM. Allt försvann. Hata är ett starkt ord, men ja, jag har inte mycket gott att säga om honom. Så långt ifrån en man, man kan komma. Men nu i efterhand så är jag glad att han inte är kvar i mitt liv. Vem vill ha en man vid sin sida som kallar sin tjej för bitterfitta några timmar efter hennes missfall?
Men, bara för att jag har noll respekt för mitt barns pappa. Betyder inte det att smärtan är mindre. Min mamma och pappa, dom har varit mitt största stöd från dag 1. Båda var helt underbara när jag berättade att jag var gravid. Min pappa började gråta och sa om och om igen "Jag kan inte förstå att min lilla dotter ska ha barn?!" Älskade mamma, tack för att du har kom när jag grät och bara ville dö efter missfallet. Du har själv varit med om samma helvete, du vet exakt hur jag känner. Tack för att du tog hand om mig när jag låg i sängen och bara blödde. När jag kände hur något stort började komma ut, när jag bara grät och skrek. Du tog hand om allt så jag slapp att se det.. Älskade pappa, tack för att du har visat hur en riktig man ska vara. Du grät av lycka när jag berättade att jag var gravid, och du grät av sorg när jag hade förlorat det. Min pappa, han är så stor och stark, en riktig karlakarl! Jag har knappt aldrig sett honom gråta, men det gjorde han då. Ni har gråtit, hatat, skrattat, varit olyckliga, ni har delat ALLA mina känslor med mig. Så ännu en gång tack, för att ni finns där dag som natt. Tack för att ni har fått mig att sträcka på ryggen, torka tårarna och fått mig att inse att det är okej att sörja ibland. Jag vet att nästa månad kommer vara ett rent helvete psykiskt, men med alla mina nära och kära kommer jag att klara det. Och framför allt, så vet jag att min lilla ängel där uppe ger mig styrka och kraft ♥
Det är farligt om man inte svarar snabbt på mina sms, haha!
Publicerat den
Mys med mina älsklingar ❤️
Publicerat den
Fika och shopping med babe!
Publicerat den
Just because we do bad things, doesn't mean we are bad people.
Publicerat den
Annars så sitter jag och lyssnar på lite djup musik och funderar på livet. Tror ni att allt som händer oss redan är bestämt? En kompis till mig sitter häktad. Och jag kan verkligen inte sluta tänka på honom.. Jag vet inte hur långt hans straff blir. Men flashback hade skrivit om honom, och enligt dom var det minst 6 år för hans brott.. Det gör så jävla ont i mig. Även om han höll på med dåliga grejer, så är han verkligen en så fin människa. Han är en av dom få som jag faktiskt kunde öppna upp mig för. Han förstod och lyssnade, vi är så lika mentalt. Lite som en storebror. Jag hoppas och ber till högre makter att han ska få så lindrigt staff som möjligt.. Tänker åka och hälsa på när jag vet vilken anstalt han kommer sitta på ♥
No.1 rule
Publicerat den
Älska sig själv
Publicerat den
Annars då? Dagens planer är att boka tid för att spruta in lite juvederm i läpparna. Har en halv spruta kvar, fyllde ju upp dom i december. Sen ska jag beställa tid för naglarna. Vet dock inte hur jag vill ha dom. Sist hade jag ju nude/guld. Får googla runt för lite inspiration! Jag har insett nu hur viktig det är att lägga tid på sig själv. Att investera i sig själv gör så mycket för ens mående och självkänsla. Jag mår så himla bra när jag får ta hand om mig själv. Även om det bara gäller en ansiktsmask, meditation eller läppförstoring. Det är så lätt att glömma bort sig själv i dagens stressiga samhälle.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig, men det känns som jag har blivit en helt annan människa efter all skit som hänt mig? Jag har växt så sjukt mycket som människa på bara några månader! Jag är absolut inte samma människa som jag var då. Jag har börjat förstå hur jävla viktigt det är att våga vara sig själv fullt ut. Att våga klä sig som man vill, säga vad man vill, tycka vad man vill. Att sluta bry sig om vad andra tycker och tänker. Jag har kommit till en punkt i livet då jag helt och hållet slutat att bry mig? OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT!! Tycker inte folk om mig för den jag är? Nehe, tack och hej! Jag vill inte ha såna negativa människor i mitt liv ändå. Under hela mitt liv har jag strävat efter att vara som alla andra, en i mängden. Vilket tillslut ledde till ätstörningar, depression och självmordstankar. Det höll inte, jag kan inte vara den samhället och media vill att jag ska vara. När jag var liten var det de värsta jag visste, att inte vara som alla andra. Jag ville också vara bra i skolan, vara lika smal, ha samma kläder, osv. Jag har alltid varit annorlunda. Skillnaden från då, är att jag har insett att det är något bra att vara annorlunda. Har faktiskt sakta men säkert börjat älska mig själv! Minns inte när jag gjorde det sist? Idag är jag 20 år, och jag är så jävla glad att jag har börjat inse allt detta nu! Vissa lever med att vara sin egna fiende i hela sitt liv. Jag har fått lite av en nytändning på livet. Jag ska sluta skjuta upp mina drömmar. Jag ska leva här och nu och bli bästa vän med mig själv, fullt ut.